Jag har inte bloggat på länge och det beror mest på att jag är i återfall och att jag har velat att denna bloggen ska utstråla hopp och tillfrisknande. Så när jag är i nedåtskov, som nu, så låter jag bli att blogga. Men kanske är det just det jag inte ska göra, sluta blogga alltså. Inte för min egen skull, för jag vet ju att jag är sjuk, men för andras skull tänker jag. Andra som kanske är i min sits. Om jag nu vill ge beroende ett ansikte, som en blogg blir, så ska jag kanske visa alla dess sidor, även de fula och skamfyllda? Jag har ofta tänkt att ”Det och det kan jag inte skriva, då kommer folk tro att jag är sjuk i huvudet!”. Men det är ju precis det jag är: sjuk i huvudet.
Beroende är en hjärnsjukdom. Den påverkar vår hjärna. Den kopplar om våra system. Den fuckar upp allt därinne. Den gör mig periodvis väldigt olycklig, deprimerad, lynnig, elak, euforisk, manisk, impulsiv, glad, ledsen osv… Den får mig att rensa skafferiet på socker och mjöler i ett impulsfall att bli sockerfri, för att några dagar senare köpa hem nya varor under någon förespegling att det ”kan vara bra å ha”, för att senare samma vecka sitta och äta kladdkakesmet direkt ur skålen när resten av familjen sover. Ena dagen kan jag vara så inställd på att leva nyttigt och träna, planera för det, skriva matlistor, köpa gymkort, för att efter några dagar åter välja datorn framför gymmet eller sitta av tid utanför gymmet i sällskap med en godispåse för att jag skäms inför maken att jag inte använder gymkortet. Min man är van vid min berg och dalbanor och en väldigt tålmodig natur, men hur länge håller det i sig? Många förhållanden vacklar på grund av missbruk, just för att personen som brukar droger blir så lynnig och ombytlig.
För att inte tala om mina barn, dom åker också berg och dalbana. Ena dagen är det fika mitt på en vardag för att nästa vecka vara nyttigt utan undantag. Ena dagen säger mamma ja, andra dagen säger hon nej. Sjukdomen påverkar dom också. Den ärvs också. Jag ser det tydligt på minst min ena avkomma. Och jag gråter inombords. Men jag behöver bara titta på en av mina föräldrar för att se varifrån jag har fått min addition och jag klandrar inte denne för det för även där har det ärvts från tidigare generation…
För det är så. Detta är en sjukdom. Jag rår inte för den. Periodvis kommer jag att kunna hantera den. Periodvis kommer jag inte kunna göra det. Det viktiga här är kärlek och förlåtelse av mig själv och till mig själv, för hat och skam har kantat mitt liv och mitt förhållande till mig själv och min relation till mat hittills och det har inte hjälpt eller funkat.
Sund och Fin 