Idag är dagen

Idag tar jag bort socker, alkohol, koffein och gluten ur min kost, samt drickmjölk. Ni kanske tycker jag är galen som gör detta innan midsommar, varför inte vänta tills efteråt? Tja, jag har ätit så mycket ”gott” under de senaste månaderna så det räcker och blir över i hopp om att jag varje gång inte ska bli bakfull (jo du kan bli bakfull av socker om du är beroende). Men Jag har varit sockerbakfull, trött och stingslig lika många gånger att jag ledsnat på detta nu. Och ärligt, även om jag skulle vänta några dagar för att få äta (droga) över midsommar så kommer det ju nya utmaningar: semester, grillkvällar med vänner, kräftskiva, picknickar, halloween, jul, nyår, påsk, midsommar… Tiden är aldrig ”rätt” att göra en förändring, vilken den än är (dieta, träna osv). Utan man gör det ändå.

Jag kommer skriva mer om detta alldeles strax.

Kram från Sara

En andra chans

I februari började jag gå kurs med Sockerskolan, men orkade bara med några veckor innan den röda hunden tog över och övertalade mig att hoppa av. Jag klippte av alla band som hade att göra med att arbeta med sockerberoendet, både på Facebook och här på bloggen. Jag drogade. Jag kunde dock inte helt släppa detta med beroendet, men jag blundade.

Sen kom villigheten sakta tillbaka. Jag och min man deltog i ett webinarium om sockerberoende som Sockerskolan anordnar: ”Vad är sockerberoende?” . En bra grundkurs/smakprov för anhöriga eller för dig som vill veta mer.

Kort därefter så blev jag kontaktad av Sockerskolan och peppad att hoppa på deras sommarkurs ”Nystart” som börjar i juli. Min man stödjer mig till till 100% och ville att jag skulle gå. Han och jag har pratat mycket om beroendet, både före och efter webinariet, och han förstår hur mycket jag behöver detta. Så jag är anmäld och ser fram emot det.

En andra chans. Jag tackar min H.K (Högre Kraft) för att jag omges av personer som älskar mig och vill mig väl.

Kram från Sara

Det pirrar i kroppen…

Förväntansfull. Taggad. Rädd. Förskräckt. Med tillförsikt. Förhoppningsfull. Glad. Ledsen. Arg. Känslorna är många och varierande nu när jag bestämt mig för att åter ta tag i sockerdjävulen. Alla känslor gör att det pirrar i kroppen, av både förväntan och rädsla. Jag vill tro att jag kan (med hjälp från goda krafter), men med många försök i bagaget som inte lyckats så är det mycket rädsla involverat…

Jag har använt de senaste dagarna till att läsa och förbereda mig inför kommande avgiftning från socker, gluten, mjölk, alkohol och koffein. Självklart så är det i första hand ”bibeln” jag läser: ”Sockerbomben – i din hjärna” av Bitten Jonsson och Pia Nordström. Jag har läst den några gånger nu och varje gång fastnar jag för något nytt som jag måste highlighta med en överstrykningspenna. Så numera så lyser det mycket gult i boken, men det tycker jag bara är härligt för det betyder att jag reflekterat över något i den. Min filosofi är att köpta böcker skall konsumeras, älskas, antecknas i och tjäna sin ägare. Det är därför jag konsumerar romaner och deckare som ljudböcker – jag behöver inte reflektera så mycket över dom. Faktaböcker föredrar jag som fysiska böcker så jag kan konsumera dom med alla sinnen.

Har du inte läst boken så kan jag tala om att den är uppbyggd i två delar. Först är det ”Problemet” om hjärnan och dess biokemi, belöningssystem, sockerberoende, självtest för sockerberoende med mera. Denna del tog mig ett bra tag att gå igenom och reflektera över. Det är mycket att ta in och det kräver en del av sin läsare. Del två handlar om ”Lösningen” med avgiftning, tips och verktyg, recept med mera. Men du ska inte hoppa över del ett för att gå direkt på del två – det är mitt hetaste tips. Vänta hellre med avgiftningen tills du kan mer. Kanske är du inte ens mogen att göra en avgiftning nu. Hatar du boken så lägg undan den. Kommer du tillbaka till den med jämna mellanrum så kanske det är ett tecken.

Dessutom är det enormt svårt att göra detta på egen hand med bara en bok som hjälp. Jag skulle säga omöjligt. Idag finns det många ställen dit du kan vända dig att få hjälp med detta och få stöd. Allt från behandlare i sockerberoende till självhjälpsgrupper i 12 stegsprogram.

Nu ska jag fortsätta läsa i ”Sockerbomben” och skriva inhandlingslistor och matlistor inför min avgiftning. Jag delar dom när dom är klara!

Kram från Sara

Sockerberoende – den sanna historien

Jag har inte bloggat på länge och det beror mest på att jag är i återfall och att jag har velat att denna bloggen ska utstråla hopp och tillfrisknande. Så när jag är i nedåtskov, som nu, så låter jag bli att blogga. Men kanske är det just det jag inte ska göra, sluta blogga alltså. Inte för min egen skull, för jag vet ju att jag är sjuk, men för andras skull tänker jag. Andra som kanske är i min sits. Om jag nu vill ge beroende ett ansikte, som en blogg blir, så ska jag kanske visa alla dess sidor, även de fula och skamfyllda? Jag har ofta tänkt att ”Det och det kan jag inte skriva, då kommer folk tro att jag är sjuk i huvudet!”. Men det är ju precis det jag är: sjuk i huvudet.

Beroende är en hjärnsjukdom. Den påverkar vår hjärna. Den kopplar om våra system. Den fuckar upp allt därinne. Den gör mig periodvis väldigt olycklig, deprimerad, lynnig, elak, euforisk, manisk, impulsiv, glad, ledsen osv… Den får mig att rensa skafferiet på socker och mjöler i ett impulsfall att bli sockerfri, för att några dagar senare köpa hem nya varor under någon förespegling att det ”kan vara bra å ha”, för att senare samma vecka sitta och äta kladdkakesmet direkt ur skålen när resten av familjen sover. Ena dagen kan jag vara så inställd på att leva nyttigt och träna, planera för det, skriva matlistor, köpa gymkort, för att efter några dagar åter välja datorn framför gymmet eller sitta av tid utanför gymmet i sällskap med en godispåse för att jag skäms inför maken att jag inte använder gymkortet. Min man är van vid min berg och dalbanor och en väldigt tålmodig natur, men hur länge håller det i sig? Många förhållanden vacklar på grund av missbruk, just för att personen som brukar droger blir så lynnig och ombytlig.

För att inte tala om mina barn, dom åker också berg och dalbana. Ena dagen är  det fika mitt på en vardag för att nästa vecka vara nyttigt utan undantag. Ena dagen säger mamma ja, andra dagen säger hon nej. Sjukdomen påverkar dom också. Den ärvs också. Jag ser det tydligt på minst min ena avkomma. Och jag gråter inombords. Men jag behöver bara titta på en av mina föräldrar för att se varifrån jag har fått min addition och jag klandrar inte denne för det för även där har det ärvts från tidigare generation…

För det är så. Detta är en sjukdom. Jag rår inte för den. Periodvis kommer jag att kunna hantera den. Periodvis kommer jag inte kunna göra det. Det viktiga här är kärlek och förlåtelse av mig själv och till mig själv, för hat och skam har kantat mitt liv och mitt förhållande till mig själv och min relation till mat hittills och det har inte hjälpt eller funkat.